Review: Mytomania på Göteborgsoperan

SCENOGRAFIPATRULLEN kompletterar i vanlig ordning dagspressens recensioner med ett forskningsdrivet perspektiv. Efter premiären på operan Mytomania (8 oktober 2023) på GöteborgsOperan är vi båda upprymda över den mångsinnliga upplevelse vi nyss varit del i, så låt oss inleda med detta: Det kreativa teamet ska nämnas först i recensionen, och få mest plats, inte avhandlas på en rad någonstans mot slutet som brukligt är enligt recensionskonventionen. Låt oss därför leverera omdömet direkt: Scenograf och kostymdesigner Marika Feinsilber, ljusdesigner Anna Wemmert och regissör och koreograf Clara Svärd levererar en magnifik och oupphörligt fascinerade scenisk värld som är lika kongenial med dramats lögn- och kärlekstema, som med den nykomponerade dramatiska musiken. En musik ingen av oss skulle ha i lurarna för musiknjutning eller för powerpumpande på gymmet, men som i kombination med sången förtjänstfullt skär genom luften i operasalongen.

Som så ofta bygger den sceniska världen på en kombination av konsthistoriska referenser, i det här fallet abstrakt expressionism och mera precist Barnett Newmans verk, nutidsmarkörer som digitalt flimmer och mobiltelefoner, samt koreografiska grepp - i dessa har ljuset avgörande betydelse - som får scenrummets delar och helhet att samspela med ljud, sång, musik, kostymerade kroppar och publiken. 

Färgschemat är minst sagt förföriskt och bär oss genom hela föreställningen. Nyanser av gult och grönt, färger som signalerar ambivalens, utgör dominerande ackord. Gult rymmer både solens värme och pestflaggans varning; om färgvalen berättar programbladet förtjänstfullt. Men för publiken opererar de rörliga sceniska elementen, höj- och sänkbara fonder och rum, skjutbara kulisser, ljusfält, rullband, kostymklädda kroppar i olika formationer, på ett mycket mera direkt sätt. När en korist, på marsch genom lögnmaskinen fångar blicken med sina aprikosfärgade benkläder, då vrids uppmärksamheten upp och ett slags eufori frammanas. När ljuset skapar - vilket sker genomgående - skuggor, skimmer och dagrar, vibrerar scenen av verklighet på glid. Allt är slippery-slope i den nya sköna världen.

Rörelse kontrasterar effektivt mot färgfältens statiska framtoning – kulisser glider fram och tillbaka, scenelement hissas upp och ned, perspektiv förskjuts. Det smala rullband som löper över scenen transporterar bagage, möbler, människor och drömmar. Ljusspelet underbygger rörelsen betydelse: räta linjer av ljus glider över scenen som ett gallerverk, ständigt i rörelse.

Lögnvärlden i den psykologiska triller som iscensätts består av yta på yta av sköna färgkombinationer som växlar och skiftar i ett oändligt flöde. Barnetts teknik med så kallade blixtlås, ränder eller glapp, som både förenar ytor och öppnar för mytologiska dimensioner, har omsatts i ett makalöst rörligt multikonstverk i egen rätt.

Vem vill inte vara iklädd en lyxig grön kavaj och få gråta i en knallgul soffa, och visa upp ultrablont hår mot en mossgrön tapet? Och så rullar flygresorna på, och otrohetsaffären mellan terapeuten och stjärnkirurgen likaså, allt enligt ett slags obönhörlig mall, som ingen kan göra sig fri från. Den bedragna hustrun, vars färger går i rött, skriksjunger att kärleken är ett beslut, och försvarar sin skurk till make i evig tid.

Kostymerna har en retro-flirtighet i snitt och färg, klara färger men med ett gulaktigt skimmer som ur ett veckotidningsuppslag från 70-talet. Vi förflyttas till en trendig vintage-värld där körens färgstarka och egensinniga kostymer bildar en sinnligt aktiv och rörlig scenografisk komponent. Plaggen är olika för varje person – här finns utrymme för en variation av stilar och kroppar – men paletten hänger samman i en tydlig helhet som står i intressant konstrast till de sterila vita läkarrockarna.

Andra spännande kostymgrepp är arbetet med speglingar och dubbletter: terapeutens klädsel speglar den gröna färgskalan i terapirummet, vi möter musiker klädda som huvudrollsinnehavarnas dubbelgångare. För att inte tala om den smaskiga scenen där kirurgens moder mångfaldigas till en armé av mödrar i lila kappa, komplett med den prydliga handväskan i högsta hugg. Det är lekfullt, effektivt och genomtänkt på alla plan.

Sedan tar skådespelet abrupt slut. Allt släcks ned, bara stängs av. Det gör lite ont. Lögnvärlden var så infamt vacker. Scenen ser ut som vanligt igen. Nu ska vi tänka över vad vi varit med om. Vi trängs och navigerar mot garderoben. Mytomania dröjer sig kvar i oss. Omdömet kvarstår: nyskapande och genialt av det kvinnliga kreativa teamet. 

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap med inriktning mot scenografi

Viveka Kjellmer, docent i konst- och bildvetenskap med inriktning mot kostym och doftkonst

MERA: https://www.opera.se/forestallningar/sasong-2023-2024/mytomania/